Dramatiken är fångad. Den är kapad. Men av vem? Den efterlyses. 

Men misstänkta förövare är över ett dussintal. 

Var är dramatiken? 

Den kan vara varsomhelst. 

Kan dramatik vara vad som helst?

Ja och nej. Allt är dramatik idag. Inflationsrisken har besannats och därmed har dramatiken förlorat sin mening. Den har blivit överexponerad. Eller rättare sagt infotainmenten och all den övriga entmt:n har införlivats med den. Vi har vant oss vid det färdigt tuggade och lättsmälta och tillrättalagda. Ljud - och ljus har sin dramaturgi idag, för att inte tala om nyheter, dokumentärer, ja allt som innehåller berättandets ädla konst. Text och bild komponeras för att väcka identifikation. Ingen pratar om det metafysiska, svårbegripliga och konst längre. För ingen vågar definiera det längre, och då hänger hela begreppet löst. Precis som dramatiken har konsten införlivats med verkligheten och blivit verklighetskonst. Autenticitetsvurmen är beklaglig och får sitt uttryck i frågor kring representation etc. Likriktningen och tillträttalagdheten sprider sig som en tsunami. Enligt statistiken leker barn allt mindre idag, vilket leder till fantasibrist och i förlängningen till en kreativitetens oförmåga som enligt Krister Ahlström i Dagen Nyheter direkt kan kopplas till dummifieringen idag. (DN 9/10 2023): “

“Den försämrade uppmärksamhetsförmågan sänker inte bara

vår allmänna intelligens utan även den emotionella

intelligensen. Alltså fantasin att sätta sig in i andras känslor,

grundstenen i att berätta eller ta till sig en berättelse.”

    Inte undra på att allting paketeras in med en genre rosett på. Kanske är det därför den är så ur tiden, dramatiken. För att bra dramatik på scen är sådant som berör, engagerar, provocerar, belyser och upplyser, som får en att känna igen sig och samtidigt får ens självbild att vidgas, som har koppling till samtiden och samtidigt ena foten i det förflutna, om man är nyfiken och låter detta ske. Och om den är personlig utan att vara fastkedjad i identitetspolitikens trendmarknad. Det personliga kan och ska ska vara politiskt då är det också tidlöst, annars blir det bara trångsynt självförverkligande, och det senare kan ha ett väldigt viktigt bildningssyfte men kan också lätt kidnappas i ett syfte som inte tjänar dramatikens bästa. Klyftan mellan - vad jag vill berätta - och vad jag får berätta - får inte ställas mot varandra och som så mycket idag tänjas isär tills den röda tråden brister och de båda falangerna (jag och du, de och vi, tvinga mig inte att definiera detta desto mer) gräver ner sig i skyttegravarna och pekar på varandra i ett ställningskrig som inte gynnar någon, än mindre den fredstörstande publiken. Dramatiken idag måste våga mer. Den måste leka mera med substans och mindre med form. 

Men hur? 

   Jag våndas varje dag mer själv av detta och av en sorts Netflixdramaturgi - tänk som dödar alla galna nyskapande impulsiva infall. Jag har antagligen sett för många True crime - serier med talande huvud och en intrig som är bättre än allt jag kan komma på och dessutom har mig på kroken vid: “This is based on a true story”. Denna förbannade sensationalism och verklighetsvurm, denna helvetiska skvallertendens som jag dagligen kämpar emot på socialmedia men alltid faller in i då jag har att välja mellan en två timmar fiktiv film som jag vet jag måste se från början till slut eller sen något som kräver mindre tid, inlevelse, associations- eller fantasiförmåga av mig. Efter en lång dag, vad väljer du? Som tur har jag inte tittat på Reality, Idols eller America got talent sedan 2016, typ. 

   Varför är jag så trött idag på allt fiktivt berättande? Det känns på något vis så konstruerat och falskt, jag ser bara industrin och maskineriet bakom jag kan inte längre suggestioneras in i något magiskt och enastående. Jo visst, händer det, men allt mer sällan, istället kan jag haka upp mig på detaljer, som sist då jag såg en bra pjäs eller film och den var genomkomponerad. En enda lång jävla ljudmatta. Ljudvärlden i all ära men måste allting ljudsättas? Räcker det inte att musik spelas i matbutiken, i lunchrestaurangen i simhallen för att inte tala på gymmet? 

   Dramatiken är liksom kidnappad av adoptivföräldrarna Reality och Entmt (Entertaiment) och där i fosterföräldrarnas källaren lever den på svältföda. Den är inte död men pulsen är låg. Den har ett dussintals styvsyskon som också idag det går bättre för, ljus och ljuddramaturgin överröstar den, och kräver uppmärksamhet av adoptivföräldrarna som ger dem den därför att de är mycket behagligare och lättkontrollerade, och kräver mindre omvårdnad. Jag är dessutom en dramatiker som gräver ner mig själv i min lilla sandlåda och med avund sneglar mot grannbarnens stora sandlådor som samlar, romandramatiseringar, libretton, musikaler, föreställningsdramaturgin och alla andra pysslingar och sysslingar att leka med. 

   Dramatik med stor D betyder att man har en egen stil och röst. Dramatik med stort D är inte bara plot, tema, dialog, värld. Det är i första hand autenticitet. 

För dramatiken kan inte vara det den var förr, människan är inte som förr. Språket är inte som förr. Vi har mindre tid och mindre sinnesro, ska dramatiken därför gestalta mumier från förr? Nej, självklart inte. Den måste frigöra sig och bli mer individualistisk. Den är nere för räkningen men jag tvivlar inte en sekund att den kommer upp på nio eller tio, bara den vågar och finner medvind i seglen. Och med medvind menar jag att att det skapar ett värde och ett behov av oss dramatiker. Men ingen kommer ge oss den, vi måste ta den, genom val av tema, form och mod. Men idag finns det lite enstämmighet även på den fronten. Dramatiker är blyga. I hårda tider blir människan mera konservativ, hon kryper ihop och blir på sin vakt, då det självklart borde vara helt tvärtom. I dåliga tider ska reformerna ske, att gå omkring sysslolös och vänta på bättre tider är en tickande bomb, inte bara för makthavarna som räds inget mer än en de högtutbildades revolution. Bitterheten kryper in där sysslolösheten och meningslösheten flödar. Är det vad dramatiken också gör, då ingen respekterar dess syfte och den blir allt mer tystlåten, ängslig (och tillrättalagd? )

   D:s viktigaste verktyg är det personliga, och det igenkännbara. Detta är själva kraftverkets urkärna, det är där man har uranstavarna lagrade. Är man autentisk är man sann och det känner alla levande kroppar och själar igen. Det är dessa konstruktioner som faller mellan stolarna. Och för att det mesta är sånt idag är dramatiken i kris. Politisk korrekthet är ett modeord som inte bör ha något med dramatik med stort D och göra.

   Samma representation. Fantasi skapar empati, det är hela idén. Att försöka förstå något annat eller någon annan, sånt som inte direkt möter dig varje dag eller bidar sin tid i din intressesfär. Mod är energi, ängslighet eller lättkränkthet är det inte. Jag vill att dramatikern är en konstnär, och en konstnär är udda. Inte en teknokrat som springer ingenjörernas agenda till mötes eller jagar den i cirklar. (För teknokrater teoretiserar alltid till det oändliga och går i cirklar tills de som Minotaurus inte hittar ut ur labyrinten och den politiska opinionen eller tidsandan eller något oväntat inträffar och så måste man snabbt kalkylera om för att inte förlora sitt ansikte) 

   Vi måste hitta tillbaka till det allmänt mänskliga. Det undersökande. Själen berörs av det omedvetna, det mörka, skuggorna, traumat och de känslor som vi inte har grepp om. De ska förmå härja fritt på papper. 

   Jag tar på mig boxningshandskarna eller kanske är det tvärtom, jag vill boxas utan skydd. Jag vill känna knogarna träffa huden och köttet, åtminstone vill jag se knogar träffa pannben. Jag vill se blod. Jag vill se skit, MEN FRAMFÖRALLT vill jag se vishet, objektivism, och att något vågar tackla de stora moraliska frågorna idag på scen. Kvalité är smak, och smak är subjektivt. Visst, men det hindrar inte behovet av att diskutera och definiera vad som är BRA dramatik. Det finns en stor diskrepans av den psykorealistiska anglo-saxiska dramatiken som började med Osborne och sedan spred sig runt världen från Amerika med Arthur Miller, Tennessee Williams etc. Den finlandssvenska dramatiken följer ännu konceptet a “well written play” men ändå har framgångssagan varit få, bara Tigrarna i kongo och Härlig är jorden och kanske några få andra undantag har nått den bredare publiken för att inte tala utanför landets gränser. Så kan vi nu byta spår? Jag vill se dig, dramatiker oberoende av kön, ras eller ålder beskriva något som är du i kontrast till vad du tror du är, eller vad du vill att världen ser dig som etc etc. Jag vill att det personliga möter världen och gör upp med den, inte smeker eller vårdar den. Det är där den nya dramatiken uppstår. Det är där publiken väcks till liv. Kostar det i popularitet och facebook tummar, säkert. Men en dramatiker ska stiga in i rummet och huvudena ska svänga och rulla. Jag är också arg men mest på det ängsliga och tillrättalagda. Som inte bara institutioner lider av idag. Också den enskilda konstnären och fältet gör det. Man säger en sak och gör något annat. Man är idealist på kvällen och realist på dagen. Man ska vara korrekt och klä sig som en inredningsarkitekt. Man ska inte kritisera eller argumentera (negativism!) man ska vara diplomatisk och instämmande. Alla är delaktiga i en enstämmig kör. 

Men det är solisterna man minns. Eller kanske vill vi alla utsatta och bortbytta sist och slutligen alla fara till Nordkorea och ta del i deras årliga körsammanhang? Infinna oss på ett politiskt möte där dissidenterna portförbjudas.  Låt pennan vara fri, inte tillrättalagd. Vi hade en kort period av bondförnuft och dialektik och nu är vi igen tillbaka i en vansinnes period. Många grepp blandas ihop idag men ett; solidaritet, socialdemokratins modeord på 90-talets lyser med sin frånvaro likväl empati. Jag är mitt brand. Men utan ett fält är du inget bara en till kugge i underhållningsbranschens luftslott, en ensam pellejöns eller starke adolf på cirkusens tivoli och marknadstorg. 

   Dramatik är inte historielös, den härstammar och tar till vara på berättelse- traditionen som odlats ända sedan människan uppfann elden och lärde sig säga A. Shakespeare skrev runt censuren, han kritiserade kungen utan att kungen ens visste om att han gjorde det, tänkt att vi 2024 måste syssla med detsamma. Vi kan kritisera med all rätt de lata teknokraterna som inte kan tycka och tänka i nya banor, men om vi inte själva gör det, vi som ska skriva, vi som ska förena oss och kämpa mot vindkraftverken vem är vi då att kasta stenar?  Dramatik är inget man gör kollektivt eller i en process. Det är ensamggöra och kräver mod, tid och kunskap. Kunskap om Aristoteles, och fan och hans mormor. Är dramatik tidseffektivt? Nej. Är det meningsfullt och betydelsefullt? Ja och nej. Ja om vi utpekar den till det. Nej, om vi som utövar detta inte ens respekterar den. Jag avslutar med att för egen del intyga mig själv om att den är grundbulten och  nödvändig för att bevara det mänskliga intellektet och motarbeta dummifieringen och mumifieringen som sprider sig som en tsunami idag. För ärligt sagt hur många pjäser läser du i veckan? Precis, den är inte till för att läsas utan för att upplevas här och nu med skådespelare som - som - gestaltar. Som tolkar, som lever sig in i, som problematiserar, som vårdar och kristalliserar det dramatiken är i grunden: mångbottnad. Där har vi det! Jag är trött på att inte få vara svår, komplicerad, och komplex; precis som en bra pjäs är och alltid kommer vara. Till skillnad från allt det övriga. När ska vi sluta tänka linjärt, och förutbestämt och våga tro på svarta svanor. Att en deus machina inte bara är ett dramaturgiskt knep utan även sker i verkligheten. För i grunden är det ju verkligheten som vi väljer att se den som är fattig och lider brist på komplexitet som vi inte vill se. Kan vi då låta dramatiken skaka om oss en smula? De kallar väl oss dramatiker av en orsak. För att vi inte räds drama. Enda vägen ut ur armodet och mörkret är inte att vänta på allmosor eller någons välgörenhet utan att agera. Nu - riktar jag mig till dig,  drömpubliken jag alltid ser framför mig när jag skriver. Nyfiken - men kritisk, drömmande - men vaken, beläst - men inte dogmatisk, bekymmerslös - inte avundsjuk. Håll ut, den är där ute. Vi är här. Överallt. De betydande - bekymrade - komplicerade - upplysta och modiga berättarna. Och väntar bara på att håvas in. 

Tillägg: 

Och till er teaterchefer, konstnärliga råd med mera. Ja, tiden är knapp och på konstfältet är det allas kanske dyrbaraste resurs. Därför skulle jag önska att ni som beslutsmakare också värdesätter en dramatikers tid. Att skriva är en process som tar tid, men självfallet underlättas om man får tydliga och konkreta svar, och inte ett “under behandling”, “vi läser gärna… sen”, “återkom då vi är på mars” etc etc.  

En dramatiker kan fumla, mumla och ramla in på sidospår men oftast är degen ännu inte fulljäst vid ett pitch tillfälle. Därför kommer jag med ett råd; be hen alltid om att skicka ett utkast, du klarar nog av det, att förhålla dig och bilda dig en egen uppfattning och därefter ta ett objektivt beslut. Ja, det kan vara mödosamt , du kanske på ett litet fält vill trycka på “jävig” knappen, skulle vara så mycket bekvämare. Att skilja på person och sak kan vara knepigt särskilt om man själv är i grumligt vatten, och saknar förmågan till inlevelse, analys och fantasi. Men att tolka ett halvfärdig innehåll är stimulerande, för det inbjuder dig på en konstnärlig resa. Kom igen! You can do it too.