#9
15. november 2024, Helsingfors
Bengt Ahlfors, Helsingfors
Kära kollega
Kära kollega,
jag börjar med Anninas fråga om hantverk och konst. För mig har det alltid varit hantverk. Jag har ibland jämfört pjässkrivandet med att snickra en stol eller laga en fisksoppa; kräver material, redskap, kunnande, tid och kärlek. Precis som dramatiken.
Genial har jag aldrig känt mig, men nog begåvad. Sen handlar det om hur man använder sin begåvning, eller lite högtidligare: hur man förvaltar sitt pund. Resten är slump och förmåga att hitta lyckliga omständigheter.
Vår vän Schiller menade att det enda en konstnär får berömma sig av är sin flit. Och vår vän Brecht menade att geni är lika med intresse. Kloka ord. Visst finns det genier, i konstens värld liksom i vetenskapens. Till exempel vår vän Bûchner, men han hade föga glädje av sin genialitet, dog 23 år gammal utan att någonsin få se sina stycken spelade. Genierna är undantag; lönlöst att sätta upp regelverk för dem; deras uppgift är snarare att bryta mot reglerna.
Annina nämner paret Betty Comden och Adolph Green, inga dåliga förebilder. De levde och verkade tätt intill teatern, stod ibland själva på scenen. Det gjorde ju också våra vänner Shakespeare och Molière, de var poeter men också skådespelare, Molière dessutom regissör. De behärskade inte bara orden utan kände också andning, pauser och tajming i sina kroppar. Det hade de säkert nytta av när de skrev dialog.
Att skrivandet är ett ensamt jobb, som det sägs ett av breven, det kan jag hålla med om, men alltid behöver det inte vara det. Jag har många och för det mesta positiva erfarenheter av att jaga i par med andra. Inte att rekommendera för centrallyrik, men för teater kan det lämpa sig. Jag har skrivit åtta pjäser med Johan Bargum, fyra med Claes Andersson, tre med Frej Lindqvist, två med Ritva Siikala, en med Anna Bondestam, en med Lars Huldén. Olika metoder i alla förhållanden, men för det mesta har det sparat tid.
Jag började som regissör, blev senare skrivande regissör, småningom regisserande författare. Det gav mig vissa fördelar, i synnerhet i början. Jag hade sammanhang och förbindelser, det kan vara helt avgörande i den här branschen. Jag har fått hålla på i över 60 år, det har blivit 40 teaterstycken, spelade i 479 produktioner, drygt hälften utanför Finland. Den av vår vän Beaumarchais uppfunna royaltyn har livnärt mig genom åren, men ofta har jag känt att jag fått betalt för sådant som jag skulle ha gjort i alla fall. Skryter jag nu? Det kanske jag gör, men framför allt är jag medveten om att jag har varit privilegierad.
Det är jag inte längre. Jag känner mig inte hemma i dagens finländska teater och det är antagligen alldeles naturligt. För några år sen skrev jag en liten berättelse som jag läste upp för två av mina tonåriga barnbarn. De reagerade positivt och jag tänkte mig att berättelsen kunde bli en familjepjäs. Den var rolig och ganska lätt att åstadkomma och den innehöll också 20 sånger. Några av dem hann jag börja tonsätta medan jag i tur och ordning erbjöd pjäsen till fyra finlandssvenska teatrar och tre sommarteatrar. Ingen nappade. Så jag frågade mig om jag har blivit omdömeslös. Var texten dålig? Det tycker jag inte, men det spelar ju ingen roll vad jag tycker. Tydligen var den inte relevant för dagens teater eller dagens värld. Så kan det gå. Det var ingalunda min första refusering, jag är vid det här laget ganska härdad, .men lite tråkigt var det att de tjugo sångerna såg ut att förbli osjungna.
Sen skrev jag tillbaka pjäsen till prosa, det blev en äventyrsroman, jag hittade en förläggare och boken kom ut för några månader sen. Gott och väl, men det bekräftade det jag misstänkt; jag är en föredetting. Förargligt, men inte särskilt tragiskt och ingenting jag är ensam om. Som vår vän Stanisław Jerzy Lec konstaterar: Klockan slår. Alla.
#8
5. september 2024, Helsingfors
Annina Enckell
Genialitet och/eller kvalitet?
Och det hände sig vid den tiden då en arg och utlevande ung man, ofta med smak för rusmedel, var måttstocken för en god dramatiker. Det var min andra höst på dramaturglinjen i Teaterhögskolan, året var 1982 och jag genomled min tjugofjärde födelsedag, sittande i en trappuppgång på Tavastvägen, oklart vad jag gjorde just där, men det jag minns med stor tydlighet är att jag var slut som konstnär innan jag ens hunnit bli en, jag hade förfelat mitt uppdrag, jag var redan för gammal och alltigenom misslyckad. Jag skrev ju inte alls lika bra som Arto Melleri eller Jussi Parviainen eller Jouni Tommola eller Heikki Vuento eller Jukka Asikainen. Jag hade ingenting av betydelse att meddela världen.
Nu i efterhand inser man lätt, att den nämnda världen som omgav mitt 24-åriga jag var konstruerad på ett sätt som gjorde det omöjligt för mig att bli en ny Melleri, hur mycket jag än hade arbetat för att nå detta mål. Flickor som jag förväntades bli duktiga dramaturger som hjälpte kaotiska unga män att skriva geniala pjäser och filmmanus. Liksom organisera det där geniala kaoset, eftersom de unga männen själva var för geniala och kaotiska för att få fason på sina manus.
Det fanns förvisso också andra hinder än patriarkatet, inre hinder. Jag var inte ett geni, snarare hade jag egenskaper som pekade mot att jag kunde bli en hyfsad dramaturg, bara jag skärpte mej i mitt bristfälliga intresse för struktur och dramaturgisk teori. Där, på den kalla gråmelerade stentrappan, satt jag. En ganska ängslig men i grunden livsduglig 24-åring med drömmar om professionell framgång men samtidigt drömmar om familj och ett gott liv med vackra och praktiska lösningar för matlagning och disk. Gick det att vara konstnär om man var så förankrad i det jordiska och sinnliga? En intelligensbefriad fråga, men jag var väl inte den första 24-åringen med kreativ förstoppning på grund av vanföreställningar om vad konstnärskap är och bör vara.
Förlösningen kom något år senare då Peter von Bagh drog en filmkurs för oss dramaturg- och regielever. Vi satt i en mörk liten skrubb och såg filmklassiker efter filmklassiker under en hel termin. I samband med att vi såg Singing in the rain talade von Bagh om manusförfattarna Betty Comden och Adolph Green. De var kolleger och kompisar som inledde sitt samarbete på 40-talet och skrev filmmanus och Broadway-succéer tillsammans under flera årtionden.
Mina axlar sjönk. Just då förstod jag inte riktigt vad som hände, men jag fylldes av en lugnande visshet om att jag fått tag på något. Det var inte det att jag ville till Hollywood eller Broadway, det var något annat. En inställning till arbetet. Det var själva arbetet, inte någon gudasänd inspiration eller ett inre tvång att förkunna ett viktigt budskap som var grejen. Jag sa till mej själv:
Kavla upp ärmarna, hitta goda kolleger att samarbeta med, var professionell, se aldrig ner på ett jobb, se aldrig ner på en genre, hylla yttre begränsningar för de befriar din kreativitet, prokrastinera men håll deadlines. Du tror att du inte har något värdefullt att säja, men det kan du inte veta förrän du har varit nere i verkstan och smutsat händerna. Det är inte du som pressar in ett budskap i texten, budskapet ligger där och väntar på att du ska rota fram det ur de praktiska betingelser som inramar arbetet.
Låter outhärdligt hurtigt nu när det står på pränt och de här reglerna är inte heller på något sätt universella. Det finns faktiskt genuint begåvade dramatiker, som hugger in direkt och skoningslöst på det väsentliga i tillvaron, fina konstnärer som har en stark egen röst och som lever i kontakt med världen genom sin konst. Det har inte varit min väg. De ovan beskrivna arbetsföreskrifterna har varit min personliga strategi för att överleva i yrket i fyra årtionden. Klart att jag hade kunnat göra djärvare val, satsat mera på mitt konstnärskap, haft högre svansföring, gjort färre dramatiseringar och skrivit flera egna pjäser och filmmanus. Visst har de dumma teatercheferna (skapelsen skydde och bevare dem i deras omöjliga uppdrag, de har min varmaste sympati) lagt krokben för mej, visst är de flesta regeringars kulturpolitik en skam, visst sitter det korkade och obildade personer på penningkistorna och visst vaktar självgoda besserwissrar alla portar, men i sanningens namn är det min egen lojhet som varit det största hindret för ett mer helgjutet konstnärskap. Feghet och lättja kan man också kalla det eller bara sinne för realiteter. Jag har trivts bra med att vara keikkadonare och lämnade tidigt arbetet som husdramaturg för ett brokigt frilansliv. Jag har haft roliga jobb men det finns ju också mycket annat roligt och viktigt i livet än dramatik. Ändå glimtar den till ibland, den där obegripliga skamsenheten över att inte vara en upphöjd ande. Men kom igen, vad kan man begära av en 24-åring?
Kanske frågan om var gränsen går mellan hantverk och konst har följt mej genom mitt värv. Är det en gräns som alls existerar? Är konstnärskap ett yrke eller en identitet?
#7
29 maj, Åbo
Hanna Åkerfelt
VAD HÄNDER NU?
“...our beginnings never know our ends!” – T.S. Eliot
När det kommer till skrivande upplever jag ofta början som svårast. Med åren har jag lärt mig uppskatta möjligheten att skriva om, försöka, försöka på nytt, på ett annat sätt. Igen, igen igen, om och om. Det svåra är för det mesta att komma till en punkt där jag har något att bearbeta. Att börja skriva dramatik upplevde jag inte som svårt. Det var egentligen aldrig ett aktivt val. Jag skrev för att ingen sa åt mig att det var en dålig idé, ingen sa att en femtonåring inte kan skriva en pjäs, ingen sa att man måste kunna och veta vissa saker innan man får försöka sig på något sådant. Jag skrev för att jag ville och inte hade någon orsak att låta bli.
Och en sak ledde till en annan. Den första pjäsen (som egentligen inte är den första, men det är ett enklare sätt att berätta historien på) ledde till Viirus Skrivarlabbet på Råholmen, som ledde till Västra Nylands Folkhögskola, som ledde till Vasa, som ledde till Stockholm och Birmingham, till en internationell festival för unga dramatiker i Australien, till en läsning av en av mina texter i London, till Helsingfors, till Åbo, till telefonsamtal med erbjudande om jobb, till stipendier. Allt det här under de senaste dryga tjugo åren.
De här frågorna snurrar i mitt huvud för tillfället: Vad händer nu? Hur ser följande fas som dramatiker ut? Hur fortsätter man skriva, tio år till, tjugo, trettio? Och hur vet man när det är slut? Är det bättre att välja sitt slut eller att vänta in det? Under alla år har jag regelbundet påmint mig själv om att det inte finns några garantier för att jag kommer att kunna ägna resten av mitt liv åt dramatik. Det kommer att komma en dag när jag måste göra något annat för att kunna försörja mig.
I över fem år har jag varit i den privilligerade positionen att jag som frilansare har kunnat arbeta med manus på heltid: skrivit pjäser, gjort dramatiseringar, gjort översättningar. Fått betalt för det. Vilket inte var något jag föreställde mig då för länge sen, i början. I den utsträckning jag hade en plan var det att ”testa på teater” ett par år, så länge det var roligt, innan jag bestämde mig för vad jag skulle göra när jag blev stor. Jag visste att det fanns människor som försörjde sig med att göra teater men hade ingen uppfattning om hur man bar sig åt för att bli en av dem.
Jag inser att jag idag är ”etablerade” i den mån det finns etablerade dramatiker inom svenskspråkig teater i Finland. Jag är inte längre – har inte på länge varit – den unga, nya, oerfarna, spännande. Jag har gått från att vara någon som har potential till att vara någon som kan och bör leverera. Upp till bevis. Det känns ändå vanskligt att tala om karriär i traditionell bemärkelse som dramatiker. Alla formar sina arbetsliv och arbetsbilder på sina egna sätt. Det finns ingen självklar progression från a till b till c och vidare. Ingen bucket list att kryssa av punkter på. Ingen treakts modell eller dramaturgisk kurva att följa. Alla får bana sin egen väg så gott de kan.
#6
4. April, Helsingfors
Christoffer Mellgren
Att skriva är ett ensamt arbete
Att skriva är ett ensamt arbete
Och ett arbete måste det kallas
Eftersom arbetet är vad som räknas.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och som mest ensamt är det
När en inte skriver.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men ibland är det inte.
Ibland ringer en vän, som också är en kollega,
Och orden, som en trodde var slut,
Fyller två timmar i telefonen.
Kanske finns det ett mått av prokastinering i det
För inget blir ju skrivet under den tiden
Men desto mer talat. Lyssnat och bekräftat. Tänkt och drömt.
Och på eftermiddagen fortsätter orden komma,
Och är fler än det finns tid för.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men ibland äter en lunch med en kollega
Som kanske också är en vän
Och efter det kan en skriva några veckor till.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och oftast är det så.
Att skriva är ett ensamt arbete
Eftersom stolar är gjorda
För en.
Det finns förstås soffor, för flera
Men soffor är mjuka och låga.
Det far åt helvete med hållningen.
En måste tänka på ryggen, också,
Inte bara klimatet, och annat,
Som en måste tänka på.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men det finns andra som gör det,
Andra ensamma,
Och deras erfarenheter ska en inte underskatta.
När de till exempel säger att en ska tänka på ryggen
I tid.
När de säger att en ska sätta nödrimmet på rad två, och inte fyra.
Det finns handfasta tips, att ta till sig
I ensamheten.
Lägg inte skrivblocket på samma ben som gitarren,
Säger till exempel poeten Daniel Boyacioglu,
Det slutar alltid med att orden blir böjda
Där tonerna skulle varit det.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men ibland kan en citera någon annan,
Och då blir det lite mindre ensamt en stund.
En kan slappna av och titta på medan två-tre rader fyller sig själva,
Med något mycket fyndigare än en själv hade kunnat hitta på.
En borde förstås bemöda sig med att kolla upp
Så att citatet blir ordagrant och rätt
Men det är sen inte alltid en ids.
Så är det när en arbetar ensam
Det är inte alltid en ids.
Men så är en ju lat också.
Det är alla som skriver.
Det vet var och en som har ett riktigt arbete.
De som först sliter för landets bästa hela dagen
Och sedan ändå uppbådar energi för att kunna dela med sig
Av sina tankar i kommentarsfälten
God bless them,
Hedervärda människor och medborgare
Och inte får de 100 euro för sina texter.
100 euro för en text, och så är det inte ens hela rader.
100 euro för en text och så bryts raderna så där på mitten.
100 euro för en text med brutna rader
Som inte ens är poesi.
100 euro för en text, och så är hälften luft.
Det är som att betala för hålen i osten.
Att bara utnyttja halva bredden av sidan
Är som att vaska champagne.
Och så har de mage att protestera
När det påstås att konsten är lyx.
Att skriva är ett ensamt arbete
När en skriver i medier som saknar kommentarsfält.
What do you think? Tell me down below.
And while you’re down there, please remember to like and subscribe.
Att skriva är ett ensamt arbete
När en inte kan be någon att gilla och prenumerera.
Det är klart att någon gillar ibland, ändå
Men då är det två år senare,
Och då är det så dags.
Då är det ju inte ens säkert,
Att en gillar det själv.
Vad som skulle motsvara prenumerationer
Det vet jag inte.
Så den här parallellen var väl sisådär.
Men det här vet jag:
Att skriva är ett ensamt arbete,
Och att det är fullt av bilder, paralleller och liknelser
Som är sisådär.
Att skriva är ett ensamt arbete
Bara i texten finns det sällskap,
Där de bitar som fungerar kan gå hand i hand med de dåliga.
Med de trevande, sökande, halvfärdiga, ofullständiga.
De som fungerar sisådär.
Det finns väl något sympatiskt i det,
Som säkert skulle låna sig till en bild för något annat.
Men det skulle vara oansvarigt,
I tider som dessa,
När alla behöver dra till strå till stacken
Så effektivt som möjligt
Och inte använda landets resurser, eller sina egna,
Till att släpa runt på en massa trams,
Som inte kan dra sin egen vikt.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och en konst är det.
Och ett hantverk,
Tänker en ibland, i alla fall,
Efter att ha läst en bok om skrivandet,
Som hantverk.
Eller efter att ännu en gång ha hört sig själv säga något,
I den riktningen.
Eller, för att vara lite mer klädsamt blygsam:
När en hört hört det sägas av andra.
Speciellt av de som lyckas leda det i bevis,
I eleganta figurer och diagram
Med tre färgers pennor.
Med pilar och streck.
In ten easy steps.
Då kan en tänka att:
Ja, ett hantverk, det är det.
Och en kan tänka att:
Så där ska jag göra, från och med nu och genast.
Och så går en hem,
Och på vägen skaffar en likadana pennor
Och tänker att:
Kanske är det inte så svårt ändå, det här arbetet
Och att:
Kanske är det inte så ensamt heller
Men så visar det sig att:
Jo det var det.
Och så sitter en där
Och stirrar och ser dum ut.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och som mest ensamt är det
När en inte skriver.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och tur det,
Att det är ensamt,
När en sitter och stirrar och ser dum ut.
Och tur det,
Att det är ensamt,
När en inte har något vettigt att klä på sig.
För att en inte har råd, eller tid,
Eller bara saknar stil och smak, rent allmänt.
Att skriva är ett ensamt arbete
En ensam konst och, kanske, ett ensamt hantverk.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men ibland är det inte
Eftersom barnen är förkylda och är hemma från skolan.
Då är det inte ensamt.
Då kan de passa på att ställa olika frågor
Som de kommer på.
Eller visa saker de har ritat.
Då är det ensamt bara den stunden en går till butiken
Och köper glass
(För det fick de senast av mamma)
Då är det ensamt några minuter igen
Men så mycket arbete är det inte.
Att skriva är ett ensamt arbete
Eftersom de personer en hittar på inte finns på riktigt.
Eftersom det inte vore riktigt friskt att ”umgås med sina karaktärer”
Som en del envisas med att beskriva det.
Som att vi skulle ha en privat relation!?
Kan en tänka, när nån beskriver det så
Som att vi skulle ha en privat relation!?
Kan en tänka
Kanske på ett lite oroligt sätt
Kan en tänka så.
Och försäkra sig själv om att det fiktiva
Bara finns när en skriver, aldrig annars.
Men så skriver en,
Å andra sidan,
Hela tiden.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och då har det sina sidor,
Att en skriver hela tiden.
Att skriva är ett ensamt arbete
Förutom de gånger en skriver tillsammans.
För att någon har sagt så:
”Att det kan vi skriva tillsammans”
Och du har hört dig själv säga:
”Ja”.
Vilket egentligen betyder:
”Nej”.
På det där sättet som det står i filmmanusen,
Att någon säger, när de håller på att sjunka ner i kvicksand,
Eller långsamt blir uppäten av något slags odjur.
Som ett dämpat skrik, eller kvidande, som respons på det oundvikliga slutet.
”Neeeeeeej…”
Så skriver en inte i ett manus.
En bör vara ekonomisk i sin användning av tecken.
Och gärna lämna tolkningsutrymme till skådespelaren.
Och hursomhelst
Var det ju inte ”nej” en sa,
Utan ”ja”.
Jättebra.
Här är ett nytt dokument.
Vi sätter oss i soffan så ser vi båda skärmen.
Ska du eller jag trycka på tangenterna?
Att skriva är ett ensamt arbete
Oftast.
Thank God.
Att skriva är ett ensamt arbete
Och så är det.
Men det är också det motsatta.
Skrivandet är också det motsatta,
Och inte ensamt alls.
Skrivandet är inte ett ensamt arbete
Eftersom det är ett ständigt samtal med världen.
Mycket kan en säga om världen,
Men ensam är en inte i den.
Det finns oändligt mycket i världen.
Så mycket att det vore lika vansinnigt,
Som lockande,
Att börja göra en lista.
Men att skriva,
Är i alla fall samtal med allt det där, i världen,
Och då är det inte ett ensamt arbete.
Ett långsamt samtal,
Är det,
Trevande, sökande och fullt av missförstånd.
Ett omständligt samtal,
Är det,
Eftersom det oftast förs genom ombud.
Ofullständigt och,
I dessa tider,
Naturligtvis oförsvarligt ineffektivt.
Ett svårt samtal.
Inte egentligen för att något enskilt i världen är så svårt att förstå,
I en omfattning good enough,
Utan för att enskildheterna är så oöverskådligt många,
Och för att det är svårt att veta,
Vad som riktigt hör ihop med vad.
För att världen talar med tusen röster på en och samma gång,
Och alla säger olika saker.
Bara ibland säger de alla,
Precis en och samma sak,
Och då är det ännu svårare.
Att skriva är inte ett ensamt arbete
Men ibland är det
Och som mest ensamt är det,
Och som svårast,
De gånger världen inte säger något alls.
När en inte skriver.
Då är det ensamt,
Och mer än nånsin, ett arbete.
Men har en tur,
Så ringer en vän just då, som också är en kollega
Eller så äter en lunch med en kollega
Som kanske också är en vän.
En talar några timmar,
Och på eftermiddagen fortsätter orden att komma,
Och är fler än det finns tid för.
Det kan förstås vara på det viset
Att de har haft något handfast råd
Som de har delat med sig av.
Att det är därför orden sedan kommer.
Men oftare är det av den mycket enklare anledningen
Att ord föder ord.
Att skrivandet,
Som förvisso är ett ensamt arbete,
Också är som ett enda långt kedjebrev,
Och inte ensamt alls.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men det är också det motsatta.
För att en talar med någon.
Vän, kollega eller någon helt annan.
Eller när en hör någon annan tala.
Vem som helst
Eller ser det hända,
Vid ett bord längre bort,
Eller när en ser någon överhuvudtaget,
Vara med en annan människa,
Eller för sig själv.
Jaga efter en buss,
Sitta på en bänk,
Gräva i sin ficka,
Skratta åt kråka,
Ser någon hålla någon annan i handen,
Bära en väska,
Stå utanför ett fönster,
Ligga i gräset,
Gå med de andra upp mot huset,
Vänta i en lång korridor på en läkarmottagning,
Spela gitarr utanför ett skyltfönster på en tom gata på natten,
Styra båten mellan skären och låta motorn vråla så att fåglarna lyfter i flockar och skränar,
Titta på sin storasysters glass och sedan på sin egen.
Eller hör, eller känner.
Att skriva är ett ensamt arbete.
Men inte de dagar spårvagnen åker förbi på gatan utanför.
Eller bussen.
Eller de dagar de inte gör det,
På grund av strejk.
Att skriva är ett ensamt arbete
Men inte sådana dagar.
Inte sådana dagar,
När världen talar.
Världen talar.
En försöker så gott en kan
Att anteckna vad den säger.
En fantiserar om vad som skulle kunna sägas
Också,
Och emellanåt noterar
När en inte håller med.
Då är det väl egentligen inte ensamt alls
Eller ens ett arbete,
Även om just det är vanskligt att säga
När arbetet är vad som räknas.
#5
6. mars, Helsingfors, Per Ehrström
Någon att prata med
Som vissa andra finlandssvenska dramatiker och dramaturger har jag en bakgrund som skådespelare. En väsentlig skillnad på att jobba som dramaturg och skådespelare är att arbetet som dramaturg är ett ensamt arbete. Som skådespelare är man ständigt i dialog i alla skeden av arbetsprocessen. Dramaturgens arbete sker också i dialog men innebär också perioder av eget arbete. Dramatikerns arbete är, sett ur denna synvinkel, ännu ensammare. Det är kanske en subjektiv upplevelse som präglas av min bakgrund. Som skådespelare är man till fullo inne i processen, tillsammans med andra. Som dramaturg ser man på utifrån, påverkar processen därifrån men hålls ändå mest på utsidan. Det är en nödvändighet, möjligheten att ha ett annat perspektiv förutsätter att man inte är helt uppslukad av processen.
Jag har nyligen börjat gå i terapi. Tack vare Kulturfonden. Tack vare, inte på grund av. Som frilansande konstnär kunde man i höstas söka pengar för rehabilitering och friskvård. En kollega nämnde att han också hade sökt pengar för samma ändamål och vi båda hade funderat på samma fråga: Kommer Kulturfonden ihåg att vi sökt om bidrag för terapi nästa gång vi söker om arbets- eller projektstipendium? När vi skrev vår ansökan hade vi båda funderat på hur mycket vi kan berätta om varför vi vill gå i terapi i vår ansökan. Det är ju inte en läkare (så vitt jag vet) som bestämmer om vi får bidraget eller inte, utan förmodligen samma personer som bestämmer om vi får vårt nästa arbets- eller projektstipendium. Om jag skrivit att jag behöver terapi för att klara av att jobba som konstnär, vilket under en dålig dag inte är långt ifrån sanningen, kanske det inte ser så bra ut nästa gång jag söker pengar för min egen konstnärliga verksamhet.
En terapeut gör i någon mån det samma som en dramaturg gör. Lyssnar, observerar och ställer frågor. Har inga egna svar, kommer inte med storslagna lösningar eller absoluta sanningar. Eventuella insikter är ett resultat av samtalet.
Den svenska sociologen Roland Paulsen kritiserade nyligen psykoanalysen i en debattartikel i DN. Där skriver han: "Föreställningen om att någon annan skulle kunna ha bättre inblick i mitt medvetande än jag själv är en av de mest auktoritära idéerna som någonsin formulerats”.
För många år sedan diskuterade jag med en regissör om vad en dramaturg kan tillföra en arbetsprocess och hörde i stort sett samma argument: hur skulle någon annan kunna ha bättre inblick i mitt eget konstnärliga arbete än jag själv? Jag önskar att jag hade svarat: det handlar inte om att ha en bättre inblick, det handlar om att ha en annan inblick.
Efter en terapisession nyligen märkte jag att jag inte sagt något som var nytt för mej till terapeuten. Ingenting som jag inte tidigare tänkt för mej själv, sagt åt min fru, mina vänner eller kolleger. Jag hade inte kommit till någon ny insikt men med terapeutens hjälp lyckats se det från ett annat perspektiv.
Lyckligtvis har jag endast en gång hört att en regissör inte skulle vilja ha en dramaturg i sin arbetsgrupp. Tvärtom upplever jag att många gärna samarbetar med en dramaturg, men det finns sällan pengar.
Tack vare Kulturfondens bidrag behövde jag inte gå igenom en längre process med läkare, psykiatriker och FPA för att börja gå i terapi. Jag är medveten om att alla inte har den möjligheten. Och andra sidan har jag som frilansare ingen arbetshälsovård eller möjlighet till betald sjukledighet. Jag måste väl klargöra att jag inte hade något akut behov av terapi, jag tänkte att det kunde vara bra oavsett. Att det kunde hjälpa mej må bättre och kanske få klarhet i vissa saker. Det kändes som någonting som var nödvändigt, men inte så nödvändigt att jag hade varit beredd att betala allt ur min egen ficka.
Ungefär som de flesta teatrar resonerar i frågan om att anställa en dramaturg till en produktion. Det hade varit bra, men inte så bra att vi är beredda att betala för det. Produktionen blir ju ändå av och den blir säkert ändå helt okej.
I dagsläget finns det, på de svenskspråkiga institutionerna, endast dramaturger på två teatrar. Det finns förstås ingen garanti för att produktionerna blirbättremed en dramaturg i arbetsgruppen. Precis som det inte finns någon garanti för att jag kommer att må bättre efter min terapi. Men det hjälper att ha någon att prata med.
#4
10. februari, Helsingfors, Paul Olin
Möte med Dramatikern
TYPEN
Hallå, du där!
DRAMATIKERN
Va, vem? Jag?
TYPEN
Ja, just du. Är du inte dramatikern?
DRAMATIKERN
Jo… det är jag väl..
TYPEN
Väl?
DRAMATIKERN
Nej, visst är jag ju det. Dramatiker… bland annat.
TYPEN
Vad menar du?
DRAMATIKERN
Ja, det beror ju på. Hur man definierar sig.. och identifierar sig. Det är ju inte statiskt. Ibland definierar jag mig som dramatiker, ibland som något annat.
TYPEN
Som vad då?
DRAMATIKER
Som vad som helst. Man, far, son, make, bror, finlandssvensk, finländare, europé… eller bara människa.
TYPEN
Just det… du är ju inte dramatiker i första hand… till yrket, menar jag.
DRAMATIKERN
Nej, det är sant.
TYPEN
Utan?
DRAMATIKERN
ja, jag är skådespelare till utbildningen… men har under senare år arbetat mer som regissör. Och nu som då som dramaturg… och dramatiker.
TYPEN
Men det är inte din identitet?
DRAMATIKERN
Jag vet inte riktigt… varför inte förresten. Det kan det väl vara! Jag är inte så mycket för det där med identitetspolitik, jag tycker det cirkulerar lite mycket kring det just nu.
TYPEN
Det är inte riktigt samma sak.. lite beside the point.
DRAMATIKERN
Kan så vara. Men det där ”stanna skomakare vid din läst” känns nog jätte old school. Man är väl det man gör. Om jag skriver dramatik är jag väl dramatiker. När jag gör det.
TYPEN
Men i huvudsak är du skådis och regissör..
DRAMATIKER
Ja, kanske det… men måste det vara så där svartvitt?
TYPEN
Så du är dramatiker då också?
DRAMATIKER
Nämen, slutade marra om det nu! Jo, jag är dramatiker, jag har skrivit ett femtontal pjäser och dramatiserat ett tiotal, då är man väl för fan dramatiker då.
TYPEN
Fast de flesta pjäser du har skrivit, har du ju säkert fått beställningen genom att du är skådis och har varit med om att skriva i grupp eller devisa fram det. Eller för att du är regissör och sedan har regisserat din egen text. Eller för att du har varit teaterchef och gjort en beställning av dig själv liksom. Eller för att du har en gruppteater och ni har gjort egna texter. Inte för att du är dramatiker per se.
Dramatikern är tyst.
TYPEN
Blev du stött nu? Är det inte så kanske?
DRAMATIKERN
Det kan hända…
TYPEN
Det kan hända… Just, just…
DRAMATIKERN
Men det gör mig väl inte till en sämre dramatiker för det. Uppdragen har bara kommit på ett annat sätt. Likväl är jag dramatiker.
TYPEN
Inte en riktig.
DRAMATIKERN
Nämen, vad fan?
TYPEN
Jag skämtade. Har du ingen humor?
DRAMATIKERN
Ja, ja. Jag tycker bara ibland att det är jävligt mycket positionskrig och tävling och definitionspolitik i stället för att kollegialt stöda varandra och försöka skriva så bra dramatik som möjligt på svenska i det här landet.
TYPEN
Vad har det för betydelse egentligen..
DRAMATIKERN
Vad menar du?
TYPEN
Det är ju ändå ingen som sätter upp finlandssvensk dramatik.
DRAMATIKERN
Ska du börja med den där gamla visan igen?
TYPEN
Det är sant.
DRAMATIKERN
Jo, jo, jag vet att det är sant. Det är jävligt svårt att få uppsatt nyskrivet på svenska i vårt land och de finskspråkiga har det så mycket bättre, för att inte tala om Sverige etc etc och bla bla bla. Och teatern är död och har varit det i tvåtusen år osv osv osv. Men det blir inte bättre av att marra. Vi måste bara fortsätta kämpa, fortsätta skriva och framför allt fortsätta utveckla olika forum för kollegialt stöd, fortsätta stöda varandra, nätverka mera, hitta nya former för att skriva dramatik men också stöda de gamla formerna. Inte gräva ner oss i skyttegravar och strida med varandra. Det är politiker, beslutsfattare och de som sitter på de stora pengarna vi ska ta våra strider med. Inte polarisera själva yrkeskåren.
TYPEN
Gör vi det?
DRAMATIKER
Inte alltid.
TYPEN
Men ibland?
DRAMATIKER
Ibland, ja..
Tystnad. Båda verkar lite missmodiga, som om luften gått ur dem.
DRAMATIKERN
Det är lite som den här eviga diskussionen om konst. Vad är konst och vad är inte konst. Vad är dramatik och vad är inte det. Igen tycks den ha fått fyr.
TYPEN
Det är skillnad.
DRAMATIKERN
NEJ! Jo, i kvalitet förvisso. Det finns bra och det finns dålig konst. Och bra och dålig dramatik. Men det är ju i det stora hela smaksaker. Men definitionen konst kan man ju inte orda om. Där följer jag helt och hållet den Duchampska parametern.
TYPEN
Meaning?
DRAMATIKERN
Att allt är konst. Om man bara bestämmer att det är det. Och det är inte vi som kan besluta det, det är konstnären själv. Här är en pissoar, det är konst. Punkt slut. Är det bra eller dålig konst får var och en bestämma själv. Men konst är det likväl. Jävligt bra sådan, om du frågar mig.
TYPEN
Pisskonst om du frågar mig.
DRAMATIKERN
He, he… funny. Men jo, du har rätt att tycka det. Det är din sanning och den är lika sann som min.
TYPEN
Äsch, det går inte att ha en vettig argumentation med dig..
DRAMATIKERN
Men fattar du inte, det är hela pointen? Att all konst, all dramatik, kan existera. Sida vid sida. Det ena tar inte bort det andra. Publiken får väl sedan bestämma vad de gillar och vad de inte gillar.
TYPEN
Men det blir ju så urvattnat.. om allt får finnas till.. och all jävla kvasiperformance får kallas konst. Jag tycker att..
DRAMATIKERN avbryter
Vänta, sorry, jag måste avbryta här…
TYPEN
Varför det?
DRAMATIKERN
Jag fick en idé.. jag fick inspiration till en.. till en liksom…
TYPEN
Men vi var ju mitt i en…
DRAMATIKERN
Jag vet, sorry, men jag måste gå. Jag bara måste gå.
TYPEN
Vart då?
DRAMATIKERN
Jag måste gå och skriva.
TYPEN
Nu?
DRAMATIKERN
Nu.
TYPEN
Jaha… vad ska du skriva då?
DRAMATIKERN
Det… det berättar jag inte. Hej då.
TYPEN
Men.. jaha.. nå, just typiskt..
#3
22. januari, Helsingfors, Fabian Silén.
Dramatiken som pantfånge.
Dramatiken är fångad. Den är kapad. Men av vem? Den efterlyses.
Men misstänkta förövare är över ett dussintal.
Var är dramatiken?
Den kan vara varsomhelst.
Kan dramatik vara vad som helst?
Ja och nej. Allt är dramatik idag. Inflationsrisken har besannats och därmed har dramatiken förlorat sin mening. Den har blivit överexponerad. Eller rättare sagt infotainmenten och all den övriga entmt:n har införlivats med den. Vi har vant oss vid det färdigt tuggade och lättsmälta och tillrättalagda. Ljud - och ljus har sin dramaturgi idag, för att inte tala om nyheter, dokumentärer, ja allt som innehåller berättandets ädla konst. Text och bild komponeras för att väcka identifikation. Ingen pratar om det metafysiska, svårbegripliga och konst längre. För ingen vågar definiera det längre, och då hänger hela begreppet löst. Precis som dramatiken har konsten införlivats med verkligheten och blivit verklighetskonst. Autenticitetsvurmen är beklaglig och får sitt uttryck i frågor kring representation etc. Likriktningen och tillträttalagdheten sprider sig som en tsunami. Enligt statistiken leker barn allt mindre idag, vilket leder till fantasibrist och i förlängningen till en kreativitetens oförmåga som enligt Krister Ahlström i Dagen Nyheter direkt kan kopplas till dummifieringen idag. (DN 9/10 2023): “
“Den försämrade uppmärksamhetsförmågan sänker inte bara
vår allmänna intelligens utan även den emotionella
intelligensen. Alltså fantasin att sätta sig in i andras känslor,
grundstenen i att berätta eller ta till sig en berättelse.”
Inte undra på att allting paketeras in med en genre rosett på. Kanske är det därför den är så ur tiden, dramatiken. För att bra dramatik på scen är sådant som berör, engagerar, provocerar, belyser och upplyser, som får en att känna igen sig och samtidigt får ens självbild att vidgas, som har koppling till samtiden och samtidigt ena foten i det förflutna, om man är nyfiken och låter detta ske. Och om den är personlig utan att vara fastkedjad i identitetspolitikens trendmarknad. Det personliga kan och ska ska vara politiskt då är det också tidlöst, annars blir det bara trångsynt självförverkligande, och det senare kan ha ett väldigt viktigt bildningssyfte men kan också lätt kidnappas i ett syfte som inte tjänar dramatikens bästa. Klyftan mellan - vad jag vill berätta - och vad jag får berätta - får inte ställas mot varandra och som så mycket idag tänjas isär tills den röda tråden brister och de båda falangerna (jag och du, de och vi, tvinga mig inte att definiera detta desto mer) gräver ner sig i skyttegravarna och pekar på varandra i ett ställningskrig som inte gynnar någon, än mindre den fredstörstande publiken. Dramatiken idag måste våga mer. Den måste leka mera med substans och mindre med form.
Men hur?
Jag våndas varje dag mer själv av detta och av en sorts Netflixdramaturgi - tänk som dödar alla galna nyskapande impulsiva infall. Jag har antagligen sett för många True crime - serier med talande huvud och en intrig som är bättre än allt jag kan komma på och dessutom har mig på kroken vid: “This is based on a true story”. Denna förbannade sensationalism och verklighetsvurm, denna helvetiska skvallertendens som jag dagligen kämpar emot på socialmedia men alltid faller in i då jag har att välja mellan en två timmar fiktiv film som jag vet jag måste se från början till slut eller sen något som kräver mindre tid, inlevelse, associations- eller fantasiförmåga av mig. Efter en lång dag, vad väljer du? Som tur har jag inte tittat på Reality, Idols eller America got talent sedan 2016, typ.
Varför är jag så trött idag på allt fiktivt berättande? Det känns på något vis så konstruerat och falskt, jag ser bara industrin och maskineriet bakom jag kan inte längre suggestioneras in i något magiskt och enastående. Jo visst, händer det, men allt mer sällan, istället kan jag haka upp mig på detaljer, som sist då jag såg en bra pjäs eller film och den var genomkomponerad. En enda lång jävla ljudmatta. Ljudvärlden i all ära men måste allting ljudsättas? Räcker det inte att musik spelas i matbutiken, i lunchrestaurangen i simhallen för att inte tala på gymmet?
Dramatiken är liksom kidnappad av adoptivföräldrarna Reality och Entmt (Entertaiment) och där i fosterföräldrarnas källaren lever den på svältföda. Den är inte död men pulsen är låg. Den har ett dussintals styvsyskon som också idag det går bättre för, ljus och ljuddramaturgin överröstar den, och kräver uppmärksamhet av adoptivföräldrarna som ger dem den därför att de är mycket behagligare och lättkontrollerade, och kräver mindre omvårdnad. Jag är dessutom en dramatiker som gräver ner mig själv i min lilla sandlåda och med avund sneglar mot grannbarnens stora sandlådor som samlar, romandramatiseringar, libretton, musikaler, föreställningsdramaturgin och alla andra pysslingar och sysslingar att leka med.
Dramatik med stor D betyder att man har en egen stil och röst. Dramatik med stort D är inte bara plot, tema, dialog, värld. Det är i första hand autenticitet.
För dramatiken kan inte vara det den var förr, människan är inte som förr. Språket är inte som förr. Vi har mindre tid och mindre sinnesro, ska dramatiken därför gestalta mumier från förr? Nej, självklart inte. Den måste frigöra sig och bli mer individualistisk. Den är nere för räkningen men jag tvivlar inte en sekund att den kommer upp på nio eller tio, bara den vågar och finner medvind i seglen. Och med medvind menar jag att att det skapar ett värde och ett behov av oss dramatiker. Men ingen kommer ge oss den, vi måste ta den, genom val av tema, form och mod. Men idag finns det lite enstämmighet även på den fronten. Dramatiker är blyga. I hårda tider blir människan mera konservativ, hon kryper ihop och blir på sin vakt, då det självklart borde vara helt tvärtom. I dåliga tider ska reformerna ske, att gå omkring sysslolös och vänta på bättre tider är en tickande bomb, inte bara för makthavarna som räds inget mer än en de högtutbildades revolution. Bitterheten kryper in där sysslolösheten och meningslösheten flödar. Är det vad dramatiken också gör, då ingen respekterar dess syfte och den blir allt mer tystlåten, ängslig (och tillrättalagd? )
D:s viktigaste verktyg är det personliga, och det igenkännbara. Detta är själva kraftverkets urkärna, det är där man har uranstavarna lagrade. Är man autentisk är man sann och det känner alla levande kroppar och själar igen. Det är dessa konstruktioner som faller mellan stolarna. Och för att det mesta är sånt idag är dramatiken i kris. Politisk korrekthet är ett modeord som inte bör ha något med dramatik med stort D och göra.
Samma representation. Fantasi skapar empati, det är hela idén. Att försöka förstå något annat eller någon annan, sånt som inte direkt möter dig varje dag eller bidar sin tid i din intressesfär. Mod är energi, ängslighet eller lättkränkthet är det inte. Jag vill att dramatikern är en konstnär, och en konstnär är udda. Inte en teknokrat som springer ingenjörernas agenda till mötes eller jagar den i cirklar. (För teknokrater teoretiserar alltid till det oändliga och går i cirklar tills de som Minotaurus inte hittar ut ur labyrinten och den politiska opinionen eller tidsandan eller något oväntat inträffar och så måste man snabbt kalkylera om för att inte förlora sitt ansikte)
Vi måste hitta tillbaka till det allmänt mänskliga. Det undersökande. Själen berörs av det omedvetna, det mörka, skuggorna, traumat och de känslor som vi inte har grepp om. De ska förmå härja fritt på papper.
Jag tar på mig boxningshandskarna eller kanske är det tvärtom, jag vill boxas utan skydd. Jag vill känna knogarna träffa huden och köttet, åtminstone vill jag se knogar träffa pannben. Jag vill se blod. Jag vill se skit, MEN FRAMFÖRALLT vill jag se vishet, objektivism, och att något vågar tackla de stora moraliska frågorna idag på scen. Kvalité är smak, och smak är subjektivt. Visst, men det hindrar inte behovet av att diskutera och definiera vad som är BRA dramatik. Det finns en stor diskrepans av den psykorealistiska anglo-saxiska dramatiken som började med Osborne och sedan spred sig runt världen från Amerika med Arthur Miller, Tennessee Williams etc. Den finlandssvenska dramatiken följer ännu konceptet a “well written play” men ändå har framgångssagan varit få, bara Tigrarna i kongo och Härlig är jorden och kanske några få andra undantag har nått den bredare publiken för att inte tala utanför landets gränser. Så kan vi nu byta spår? Jag vill se dig, dramatiker oberoende av kön, ras eller ålder beskriva något som är du i kontrast till vad du tror du är, eller vad du vill att världen ser dig som etc etc. Jag vill att det personliga möter världen och gör upp med den, inte smeker eller vårdar den. Det är där den nya dramatiken uppstår. Det är där publiken väcks till liv. Kostar det i popularitet och facebook tummar, säkert. Men en dramatiker ska stiga in i rummet och huvudena ska svänga och rulla. Jag är också arg men mest på det ängsliga och tillrättalagda. Som inte bara institutioner lider av idag. Också den enskilda konstnären och fältet gör det. Man säger en sak och gör något annat. Man är idealist på kvällen och realist på dagen. Man ska vara korrekt och klä sig som en inredningsarkitekt. Man ska inte kritisera eller argumentera (negativism!) man ska vara diplomatisk och instämmande. Alla är delaktiga i en enstämmig kör.
Men det är solisterna man minns. Eller kanske vill vi alla utsatta och bortbytta sist och slutligen alla fara till Nordkorea och ta del i deras årliga körsammanhang? Infinna oss på ett politiskt möte där dissidenterna portförbjudas. Låt pennan vara fri, inte tillrättalagd. Vi hade en kort period av bondförnuft och dialektik och nu är vi igen tillbaka i en vansinnes period. Många grepp blandas ihop idag men ett; solidaritet, socialdemokratins modeord på 90-talets lyser med sin frånvaro likväl empati. Jag är mitt brand. Men utan ett fält är du inget bara en till kugge i underhållningsbranschens luftslott, en ensam pellejöns eller starke adolf på cirkusens tivoli och marknadstorg.
Dramatik är inte historielös, den härstammar och tar till vara på berättelse- traditionen som odlats ända sedan människan uppfann elden och lärde sig säga A. Shakespeare skrev runt censuren, han kritiserade kungen utan att kungen ens visste om att han gjorde det, tänkt att vi 2024 måste syssla med detsamma. Vi kan kritisera med all rätt de lata teknokraterna som inte kan tycka och tänka i nya banor, men om vi inte själva gör det, vi som ska skriva, vi som ska förena oss och kämpa mot vindkraftverken vem är vi då att kasta stenar? Dramatik är inget man gör kollektivt eller i en process. Det är ensamggöra och kräver mod, tid och kunskap. Kunskap om Aristoteles, och fan och hans mormor. Är dramatik tidseffektivt? Nej. Är det meningsfullt och betydelsefullt? Ja och nej. Ja om vi utpekar den till det. Nej, om vi som utövar detta inte ens respekterar den. Jag avslutar med att för egen del intyga mig själv om att den är grundbulten och nödvändig för att bevara det mänskliga intellektet och motarbeta dummifieringen och mumifieringen som sprider sig som en tsunami idag. För ärligt sagt hur många pjäser läser du i veckan? Precis, den är inte till för att läsas utan för att upplevas här och nu med skådespelare som - som - gestaltar. Som tolkar, som lever sig in i, som problematiserar, som vårdar och kristalliserar det dramatiken är i grunden: mångbottnad. Där har vi det! Jag är trött på att inte få vara svår, komplicerad, och komplex; precis som en bra pjäs är och alltid kommer vara. Till skillnad från allt det övriga. När ska vi sluta tänka linjärt, och förutbestämt och våga tro på svarta svanor. Att en deus machina inte bara är ett dramaturgiskt knep utan även sker i verkligheten. För i grunden är det ju verkligheten som vi väljer att se den som är fattig och lider brist på komplexitet som vi inte vill se. Kan vi då låta dramatiken skaka om oss en smula? De kallar väl oss dramatiker av en orsak. För att vi inte räds drama. Enda vägen ut ur armodet och mörkret är inte att vänta på allmosor eller någons välgörenhet utan att agera. Nu - riktar jag mig till dig, drömpubliken jag alltid ser framför mig när jag skriver. Nyfiken - men kritisk, drömmande - men vaken, beläst - men inte dogmatisk, bekymmerslös - inte avundsjuk. Håll ut, den är där ute. Vi är här. Överallt. De betydande - bekymrade - komplicerade - upplysta och modiga berättarna. Och väntar bara på att håvas in.
Tillägg:
Och till er teaterchefer, konstnärliga råd med mera. Ja, tiden är knapp och på konstfältet är det allas kanske dyrbaraste resurs. Därför skulle jag önska att ni som beslutsmakare också värdesätter en dramatikers tid. Att skriva är en process som tar tid, men självfallet underlättas om man får tydliga och konkreta svar, och inte ett “under behandling”, “vi läser gärna… sen”, “återkom då vi är på mars” etc etc.
En dramatiker kan fumla, mumla och ramla in på sidospår men oftast är degen ännu inte fulljäst vid ett pitch tillfälle. Därför kommer jag med ett råd; be hen alltid om att skicka ett utkast, du klarar nog av det, att förhålla dig och bilda dig en egen uppfattning och därefter ta ett objektivt beslut. Ja, det kan vara mödosamt , du kanske på ett litet fält vill trycka på “jävig” knappen, skulle vara så mycket bekvämare. Att skilja på person och sak kan vara knepigt särskilt om man själv är i grumligt vatten, och saknar förmågan till inlevelse, analys och fantasi. Men att tolka ett halvfärdig innehåll är stimulerande, för det inbjuder dig på en konstnärlig resa. Kom igen! You can do it too.
#2
11. januari, Helsingfors, Kaisa Lundán
Ett glashus
Det är institutionsteatern som måste dö. Det är husen, tekniken, scenografin, röda sammetstolarna, tapeterna, galjonsfigurerna, fönstren, dörrarna och perukerna som måste dö. Askan måste läggas i naftalin och glömmas bort i källaren. Och i askan leker dramatikern. Hon formar det till ett glashus.
Min drömteater är ett glashus vart dom nyfikna tjuvkikar in. De är gränslösa, publiken, de är hungriga, ”släpp oss in” ropar dom. Där inne finns hundra platser och inga gryniga bilder eller halv-lata försök att engagera en yngre publik. Min drömteater fylls med en blandad publik, och biljetterna kostar inte 90 euro, teaterbiljetter kan inte kosta 90 euro Herre Gud. I min drömteater har man glömt drömmen om busslaster av publik, för gruppförsäljningen är en hög av skelett.
Där finns ingen nostalgi. Det är förbjudet.
Dramatikern får skriva i glashuset och dra för gardinerna. Dramatikern får försvinna in i vilda världar. Dramatikern får vara expert på sitt arbetsområde. I min drömteater litar man på Dramatikern. Dramatikern är aldrig ensam och får själv också lita på teatern.
I min drömteater vet man vad dramatik är. Den förnedras inte till att blandas med andra former. Här känner vi alla igen dramatik, vi låtsas inte om att dramatik är vad som helst. Men kan det inte vara vad som helst? I min drömteater orkar jag inte diskutera det där. Jag vill att dramatik är speciellt, inte vad som helst.
I min drömteater finns det ingen styrelse som motsätter underhållning och säljbarhet. Här säger ingen att det är speciellt krävande att sätta upp ny dramatik, utan här har det kunskapen att producera nya pjäser. Det är därför dom finns till.
Min teaters mardröm är att bli en fabrik var publiken storknar i samma låtar, storyn, i samma allmänheter. I min mardröm andas teatern in pengar och pustar ut samma dammiga repliker från pjäser som vi redan sett, pjäser som är precis som romanen/serien/filmen. Pjäser som är säkra. Pjäser som stryker medhårs.
Har vi inte redan sett det här?
Nu pratar jag direkt åt er, teaterchefer.
Har ni blivit så likgiltiga, så ointresserade, så lata och så kulturfientliga att ni faktiskt skyller dålig försäljning på nya pjäser? Är problemet inte i marknadsföring, publikrelation och den allmänna inställningen till teater? Är inte problemet fegheten att ta stora steg i programplaneringen för att få ny publik? Är inte problemet det hur ni pratar om nya pjäser som svåra, svåra att sälja, svåra att marknadsföra? Är det verkligen så att finländska institutionsteatrar under särskilt skydd inte kan producera nya pjäser? Är det verkligen så att om man inte skriver en fars eller en revy, så skall man inte skriva för dessa teatrar överhuvudtaget? Är ni rädda? Varför stöder ni inte oss och nya pjäser?
I era hus är dramatikern död.
(Nånstans i ett hörn, där uppe på vinden av min drömteater. Dit får den gamla institutionen gå, dom får dela rum. Ni får leka med skuggfigurer och vi tar scenen. Vi ger er premiärskumppa om ni är riktigt tysta. Vi berättar om vi går på plus eller minus, vi skriver summan på en lapp och skjuter in det under dörren. Sen kan ni bestämma ifall vi har råd med den där konsulten, med nya gardiner, med en resa till New York, London eller vad det nu är för anglosaxisk well-made-paket-resa-pjäs ni ska se. Så kan ni skjuta fram en lapp till oss med ert beslut. Sen kan vi riva er lapp i tusen bitar och beställa en nyskriven pjäs.)
Ps. Det här var ett argt nödrop. Jag kunde skriva lika passionerat om alla dom som lyfter upp och älskar dramatik och älskar dramatikern. Men inte idag. Idag vet jag inte vad jag skall göra. Kanske skriva? Vad ska man göra efter ett nödrop? Hör nån? Har du tröstande ord?
#1
31. oktober i Helsingfors och Stockholm
En dialog mellan dramatikerna Sinna Virtanen (FI) och Isabel Cruz Liljegren (SWE)
Dramatikerns död
ISABEL
Sinna, vi måste prata om den nyskrivna dramatikens tillstånd. Måste den nyskrivna dramatiken dö för att kunna återuppstå?
SINNA
Den nyskrivna dramatiken har redan dött, den är redan ett lik. Pjäser är zombies, de är levande döda, odöda, spöken som existerar samtidigt i många tider och rum. Och så är det för att föreställningarna som är kopplade till dem ska kunna vara levande... Eller är det kanske tvärtom? Vad är egentligen mest levande, föreställningen eller pjäsen? Vad dödar vad, eller vilken av dessa håller den andra vid liv?
ISABEL
I bästa fall levandegör föreställningen texten och då blir de oskiljaktiga eftersom texten uppgår i själva föreställningen. Men för mig är den dramatiska texten inte bara vägen utan också målet. Jag skulle vilja ha en massa böcker i min bokhylla fulla av bara repliker, som får världen runtom orden att existera eller att inte existera beroende på vad dialogen väcker i varje enskilt sinne. Men de böckerna är inte odöda utan de ofinns. De mest levande i den här branschen är regissörerna och de förstår inte nyskriven text så när de, med kniven mot strupen oftast, tvingas göra nyskriven dramatik så måste de hitta på en massa egna idéer parallellt med texten så att de känner allt sitt levande liv pulsera i ådrorna. Då blir det två parallella pågående liv. Vilket är du mest intresserad av? Det du ser eller det du hör?
SINNA
Det som intresserar mig mest är vad som finns i mellanrummet mellan det som syns och hörs, vad som finns mellan sinnena, mellan orden och vid skymningens gränser. Dramatiken kan öppna dimensioner i vårt universum som ingen annan konstform kan. Den är kapabel till något som varken romandramatiseringar eller regimanus kan. De bästa pjäserna gör oss obekväma, de är krångliga och svåra och därför så intressanta och akuta. Och alldeles för ofta är det precis som du säger, att utmaningen inte tas emot eller accepteras. Man tar fram kikkapussi (cheap tricks) eller silkesvantar... Jag blir så ledsen när jag tänker på något random konstnärligt team som har tagit sig an en ”svår” (lysande) pjäs med motvillighet och efter en första överblick klagar på att texten bara är... För svår att göra... Det finns liksom ingen situation... Vad kan man liksom spela här... Det finns inget att skådespela... Man förstår inte karaktärerna... Och oftast får varje medlem i teamet mer pengar för att arbeta med verket under några veckor än vad dramatikern har fått för flera års arbete. Hur kan man bli av med dessa frågor eller förvandla dem till någonting intressant?
ISABEL
Det är ju här regissören behöver steppa fram och våga vila i utmaningen. Våga säga nej, det finns ingen situation ÄN. Det är svårt att förstå karaktärerna JUST NU. Men vi provar. Vi FÖRSÖKER FÖRSTÅ. Man jobbar så olika med klassiker och med nyskrivet. Strindberg försöker vi förstå, och Tjechov, och Ibsen och alla dem. Kanske till och med Norén. Men de flesta samtida dramatiker ger man upp på, innan man ens börjat. Det är synd. Jag tycker att den enda teatern som har en stark dramaturgisk uppbyggnad och där berättelsen kan beröra på djupet, eller omkullkasta oss, är den som utgår ifrån ett manus. Jag har inte heller, som publik, ett behov av att förstå allt. Ibland kan det ju vara spännande att också lämnas med frågor, tänka vidare. Vad är egentligen viktigt att FÖRSTÅ av ett scenkonstverk?
SINNA
Jag kan nog bli störd som åskådare om jag känner att jag inte alls förstår. Och nu talar jag inte om konstfientliga kommentarer som "jag fattade ingenting." Utan om upplevelsen av att min koppling till föreställningen bryts, att jag helt enkelt inte hänger med i vad som händer på scenen. Oftast händer detta i handlingsdrivna talteaterföreställningar med en massa karaktärer, förväxlingar och referenser. Något som utspelar sig till exempel "i Amerika". där skådespelarna talar med varandra på svenska eller finska med engelska namn och bråkar högljutt. Motsatsen till detta, upplevelsen av förståelsen av ett scenkonstverk, är något annat än en vardagsförståelse. Förståelse kan innebära att jag på något djupt sätt känner mig del av pjäsens och föreställningens värld, och känner att det har en betydelse att jag sitter i publiken. Och detta innebär inte att verket måste vara på något sätt deltagande. Att sitta i mörkret i tre timmar kan kännas som ett aktivt och levande deltagande i en föreställning. Upplevelsen av att inte förstå som åskådare kan också bero på ett dåligt, inflammerat förhållande mellan pjäsen och föreställningen, att föreställningen försöker överförklara pjäsens värld på helt fel språk. Då blir det ett slags antisymbios där båda delarna bara suger livskraft av, och helt enkelt dödar, varandra. I Finland har man slutat nästan helt och hållet att publicera pjäser, så man har ingen chans att bekanta sig med texter som har blivit illa behandlade när de för första gången ser dagens ljus. Eller med de som aldrig kommer fram till ljuset... Jag önskar verkligen att det fanns fler pjäser överallt i världen. I olika former, på olika scener och mellan pärmar, översatta till tusen olika språk. Jag önskar att dramatiken kunde vara närvarande i nya medier och tvärkonstnärliga helheter. Jag tänker dock inte att konstformer bör bevaras för bevarandets skull - konstformer bör dö och återfödas. Måste den nyskrivna dramatiken dö för att kunna återuppstå?
ISABEL
Den måste kanske saknas ännu mer, kanske glömmas bort, för att det sen ska komma en föreställning som är jättebra med en fantastisk text som får alla att tänka att SÅHÄR ska ju teater vara. TÄNK att det kan vara SÅHÄR! Vi borde göra mer sånt här, varför har vi inte tänkt på det tidigare?! Och så börjar alla försöka utveckla dramatiken som konstform och man frågar sig saker som: vad är skillnaden mellan en osynlig text och en text som visar sig, och påstår något?
SINNA
Ja!!!! Och man svarar på frågan genom att skriva mer och mer, och ännu mer, bara helt fantastiska pjäser, en efter en. Och sedan, simsalabim, typ om hundra år har vi en värld där dramatiken inte längre på något sätt marginaliseras. I denna nya värld där dramatiken har dött och återuppstått, och nyskriven dramatik är kung av alla konstformer och vi alla antingen är eller vill vara dramatiker och konsumerar dramatik från morgon till kväll på tusen olika sätt, vad kommer dramatikerna att vilja fråga varandra och sig själva då?
ISABEL
Vi kommer väl att fråga oss hur vi kan representera fler konstformer via dramatiken. Och varför det bara ingår dramatiska verk i vår kulturkanon. Har det inte gått för långt? Borde inte några kliva av? Publiken skriker efter nyskriven dramatik men vet publiken verkligen vad de vill ha? Ska vi ge publiken det de vill ha?
SINNA
Jag tror att det faktum att konstnärerna själva är mer konservativa än publiken aldrig kommer att förändras. Antagandet om vad publiken vill är alltid ett antagande, en reflektion av konstnärernas egna rädslor. Vi vågar inte göra något för att "publiken inte vill ha det" eller vågar inte avstå ifrån något för att "publiken vill ha det". Hur skulle vi kunna övervinna våra rädslor, hur kan vi rädda konstformen från oss själva, från vår - skaparnas - feghet, konservatism, småaktighet, konvention och rädsla för misslyckande?
ISABEL
Jag är osäker på om det är konstnärerna som är fega. Jag tror att ängsligheten är ett strukturellt problem. Att det är det administrativa monster vi skapat som samordnare och möjliggörare av vår konstform som är LIVRÄDD. Monstret är rädd för att det kan för lite om konst, för att det inte förstår skaparna av konsten. Det förstår heller inte att konst ska handla om det undertryckta, det ofullbordade och det oförklarliga i livet. Att det är sådan konst publiken vill ha och BEHÖVER. Det är just det som finns i den nyskrivna dramatiken. Det som liksom är för pinsamt och dunkelt för att arbetas fram av ett kollektiv. Men det jag pratar om syns knappt just nu på våra teaterscener. Måste den nyskrivna dramatiken totaldö för att kunna återuppstå?
SINNA
Nej, absolut inte. Jag tror att dramatiken måste hållas vid liv med näbbar och klor, via kollektivism. Jag tror att genom dramatikers kollektiva mod, och kommunistiska kollegiala vänskap, genom att dela med sig generöst av idéer, estetiker, praktiker och verktyg, kan vi hålla dramatiken levande och vital. Eller är dramatiken en enskild och ensam verksamhet för individer och därför en utstött genre?
ISABEL
Dramatikern är en ensam själ som vill uppgå i något större, som vill bidra, men på avstånd. Känner du igen dig i den beskrivningen?
SINNA
Ja. Samtidigt känner jag att dramatiken och därmed dramatikern är mitt i världen, längst ner, i dess inre, en hudlös och kroppslös varelse mellan föreställningen och publiken. Känner du igen dig i den beskrivningen?
ISABEL
Det låter vilset och rotlöst, lite sorgligt, att finnas till i mellanrum. Men också lite som en gud, som är i allt, överallt och ingenstans. Är dramatikern Gud?
SINNA
Nej, inte dramatikern, eller det hoppas jag inte, för någons skull... Men kanske är pjäsen, dramatiken, något slags gudalik varelse, och om det är så så måste den absolut dö.
ISABEL
Och NÄR den dör kommer det att straffa sig, det om något har vi lärt oss av de gamla grekerna.