Labbet r.f.

SNÖ eller Den andra flickan av Malin Kivelä

Publicerat: 01.06.2017 Kategori: Månadens pjäs
« Tillbaka

Månadens pjäs juni 2017: SNÖ eller Den andra flickan av Malin Kivelä

Om pjäsen
Det är december 2017. Stormen Ophelia härjar i Helsingfors – det femtonde mystiska ovädret i år – och snön lyser som vanligt med sin frånvaro. Tindres mamma har åkt på konferens till Grönland. Tindre och hennes kompis Kicki sitter på Tindres vind och planerar ett föredrag om Finland förr. Snart dyker en gammal dagbok upp på vinden. Den har tillhört en flicka som hette Elli-Lisa, som levde i samma hus för hundra år sedan. I dagboken beskriver Elli-Lisa livet i Helsingfors vintern 1917–18, de allt mer dramatiska konflikterna i landet, och sin kära syster Sigrid som blir rödgardist. Snart infinner sig även Elli-Lisa själv på vinden, i det som kallas verkligheten. Det visar sig att både hon och Tindre i sina olika tider håller på att förlora dem de älskar mest. För att lösa situationen ber Elli-Lisa Tindre om hjälp med ett uppdrag som bara de två kan utföra. In i leken blandar sig så småningom också Fa, som lever på samma ställe, men om tusen år.

SNÖ eller Den andra flickan är en skildring av flickors vänskap och systerskap förr och nu, en berättelse om familjer, hem, klimatförändringen och händelserna i Finland 1917–1918 ur nya perspektiv, en tankelek om framtiden och ett äventyr. I pjäsen ingår även Snöns museum.

Pjäsen är ännu inte uppförd.

Rättigheter
Rättigheterna till pjäsen bevakas av ACE-production, tanja(at)ace-production.com.

Manus
Du kan logga in och läsa pjäsen i Labbets pjäsbank.

Författarnas kommentar:
Uppgiften var från början att skriva en pjäs för barn och unga som hade med Finlands hundraårsjubileum att göra, med hem som något slags temafrö. Och jag ville förstås skriva om flickor, om flickvarandet, för det intresserar mig, det känner jag, och det finns inte tillräckligt av det i våra pjäser. Och så kom det historiska in. Flickvarandet för hundra år sedan, hurdant var det? Jag läste flickors dagböcker från hundra år tillbaka och spann vidare. Jag har ju alltid älskat gamla tider, också romantiserat dem. Det moderna livets ambivalenser – ekokrisen och könsrollerna – är ju min egen spelplan och min besatthet, så det gick av sig själv.
Hur flickvarandet är om tusen år vet jag inte, men det var roligt att tänka sig det.
Det var en lång process, det är ju också lite allvarstyngt att skriva om inbördeskriget. Jag ville att det skulle vara rätt också rent faktamässigt. Och det var en snårig tid, ett komplicerat krig, det var inte så lätt att hitta information som man kunde förstå. Inte ens de som forskat i det, som jag talade med på Svenska litteratursällskapet, kunde svara på vissa av frågorna jag hade. Många frågor fick jag dock svar på. Som den om hur en husa med röda sympatier skulle agera vid kaffebordet hos sina borgerliga arbetsgivare under brinnande krig.
Det var roligt att skriva en lång och frodig pjäs för barn, med många roller och tidsplan. Jag fick också in min särskilda hjärtegrej: att hela utrymmet förvandlas till ett enda stort konstverk – i och med min idé om Snöns museum och den ”tidstypiska” serveringen. Det får de som sätter upp pjäsen sedan förverkliga hur de vill – men på bästa sätt, naturligtvis!