Labbet r.f.

Interpunktion och skiljetecken i manus

Publicerat: 16.01.2016 Kategori: Blogg, Resursbank
« Tillbaka

Interpunktion har betydelse. Vi börjar med det. Samma samling ord får olika undertext, rytm och stämning beroende på hur de interpunkteras, eller inte interpunkteras. Ett exempel där en fråga får samma svar i olika tappning:

A
Är den din?

B
Nej. Nej. Nej.

Eller

Nej! Nej! Nej!

Eller

Nejnejnej.

Eller

Nej, nej, nej.

Eller

Nej. Nej, nej!

Samma ord, men olika repliker.

Olika dramatiker har olika stil när det gäller interpunktion och hur de använder sig av den. Samma dramatiker kan också ändra stil mellan olika pjäser. Ibland skriver dramatikern en teckenförklaring i början av manuset, där hen förklarar vad de olika skiljetecknen och layoutmässiga valen betyder i det manuset.

Utöver interpunktion som vanligtvis används när man skriver en mening (och det finns förstås också dramatiker som utmanar och leker med den konventionen) så finns det några skiljetecken som vanligen återkommer i samtidsdramatiken.

” [punkt punkt punkt] används ofta för att markera att en replik s.a.s. rinner ut i sanden, att karaktären inte avslutar meningen.

” [tankestreck] används ofta för att markera en avbruten replik. Det kan t.ex. vara för att en annan karaktär avbryter meningen, för att karaktär i fråga avbryter sig själv, för att det händer något på scenen/i berättelsen som avbryter det som sägs.

Ibland används dock de här två varianterna så att ”…” markerar en karaktär som avbryter sin egen replik och ”–” för att markera att repliken har blivit avbruten av någon annan eller av något som har hänt.

Den brittiska dramatikern Caryl Churchill introducerade metoden att markera dialog som går på varandra med ett snedstreck, ”/”. Snedstrecket markerade var i repliken följande replik börjar och sedan fortsätter de på varandra, simultant. Ett kort exempel:

C
Du lovade att du skulle / göra det. Det gjorde du, du kan försöka förklara bort det men du lovade det. Jag minns precis.

D
Nej. Jag lovade ingenting. Jag sa att jag skulle försöka om jag hinner. Om jag hinner, det var vad jag sa.

Ett annat sätt att markera dialog där karaktärernas repliker fortsätter s.a.s. ovanpå varandra är att bryta upp meningarna inte enligt standard interpunktion utan enligt situationen. För att använda föregående exempel som exempel:

C
Du lovade att du skulle

D
Nej. Jag lovade ingenting. Jag sa

C
göra det. Det gjorde du, du kan

D
att jag skulle försöka om jag hinner. Om jag hinner

C
försöka förklara bort det men du lovade det.

D
det var vad jag sa.

C
Jag minns precis.

Det finns förstås andra, och den som vill kan utveckla sina egna system. Huvudsaken är i så fall att göra det klart för den som möter manuset hur det systemet fungerar.

Interpunktion, utövar standard grammatiken, är förstås bara en del av hur dramatikern genom layout kan förmedla sina berättelse, sina karaktärer, deras sinnesstämningar, men det kan vara ett användbart redskap för dramatikern och en viktig nyckel för personer som läser och ska arbeta med texten.

För inte länge sedan stötte jag på ett för mig nytt sätt att markera pauser i manus layouten när jag läste den tryckta utgåvan av den brittiske dramatikern Phil Porters pjäs ”Blink”. Där använda han sig av tomma rader inte bara för att markera en paus, utan också för att markera längden på pausen. Så flera tomma rader innebar en längre paus än bara två tomma rader.

Har ni stött på ovanlig interpunktion? Spännande sätt att markera pauser, avbrott, etc i repliker? Dela med er! Här, via e-post till info[at]labbet.fi eller på vår Facebook sida.