Labbet r.f.

Fru Catharina Boije och hennes döttrar av Sofia Aminoff

Publicerat: 01.12.2016 Kategori: Månadens pjäs
« Tillbaka

Månadens pjäs december 2016: Fru Catharina Boije och hennes döttrar av Sofia Aminoff

Om pjäsen och romanen
Änkan fru Catharina Boije försöker mitt i undantagstillståndet som råder i de östra delarna av det svenska riket på 1710-talet hålla fast vid den gamla ordningen, vid värdighet och rättfärdighet. Samtidigt försöker döttrarna Margaretha och Cecilia föreställa sig en värld utanför familjegodset, ett eget liv borta från hemmet. Men de är skyddslösa då kosackerna bryter sig in i deras hem och bränner ner det. Så följer en flykt som förändrar dem och när de äntligen kan återvända är allting annorlunda och de gamla såren, rollerna och beroendena kommer i dagen med både förödande och förlösande följder.

Fru Catharina Boije och hennes döttrar kom till i ett dystert separationstillstånd. Fredrika Runeberg (1807-1879) hade delat upp sitt hem så hennes man J.L. Runeberg fått de flotta rummen på övre våningen och hon och barnen de mörka och fuktiga i den nedre då hon skrev denna nationalromantiska och kvinnoemancipatoriska roman som har influenser både av realism, melodrama och gotik. Den fick ett gott mottagande av sin samtid men har aldrig nått en bred publik.

Produktionshistoria
Svenska Teatern – 2015

Rättigheter
Rättigheterna till pjäsen bevakas av Agency North, info(at)agencynorth.fi

Manus
Pjäsen ingår i boken Den älskande och Fru Catharina Boije och hennes döttrar som har getts ut i Labbets serie av pjäsböcker och kan beställas per e-post info[at]labbet.fi.
Du kan logga in och läsa pjäsen i Labbets pjäsbank.

Författarens kommentar:
Då jag inledde arbetet med dramatiseringen besökte jag psykoanalytikern Pia Skogemann i hennes villa vid sanddynerna utanför Köpenhamn. Hennes mottagning har utsikt över det långgrunda vattnet och jag satt där och blickade ut i vassen medan jag berättade för henne om romanen. Jag hade suttit mig i hennes stol av misstag och fingrade på hennes penna (jag hade glömt min egen) medan hon talade om kvinnoemancipation, om historien som en saga, om spindeln (som Cecilia är livrädd för) som modersymbol och de två döttrarna som två sidor av samma person, om hur hundra år av självständighet är en försvinnande kort tid för ett land…

Jag tänker att den depression, det äktenskapsfängelse och den förtryckande kvinnoroll som Fredrika Runeberg måste upplevt sig fångad i då hon delade upp huset i himmel och helvete och började skriva igen efter en mycket lång paus ger romanen dess säregna lyskraft. Och jag tänker att den har nåt besläktat med det lysande mörker, som Leif Zern beskrivit Jon Fosses dramatik som. Jag föreställer mig också att hon skrivit in sina fantasier och sin överlevnadskamp i den, och att den hjälpte henne ur hennes kris.

Jag hade från början en känsla av ljus, luft och lek när jag tänkte mig dramaturgin och detta kom att bli en bärande vision och eller känsla av rytm i arbetet och jag förundras över att detta luftiga lätta lekande överförts till texten fastän känslan var abstrakt hela tiden… Jag förundras också över hur Fredrika Runeberg aldrig slutade intressera sig för framtiden, hon orkade alltid arbeta för den och tänka att vi trots allt går mot mera ljus och frihet. Jag är rädd att jag gjort henne besviken på den punkten, men det har varit en ära att arbeta med hennes fortfarande aktuella och vackra roman och det är mycket i den som fört mig vidare.