Labbet r.f.

Det stumma klaveret av Mårten Westö

Publicerat: 03.03.2017 Kategori: Månadens pjäs
« Tillbaka

Månadens pjäs mars 2017: Det stumma klaveret av Mårten Westö

Om pjäsen
Det stumma klaveret är ett hörspel om den engelska musikförläggaren, organisten och Mozartdyrkaren Vincent Novello som tillsammans med sin hustru Mary beger sig Mary ut på en resa genom Europa 1829. Målet är Salzburg där de ska överräcka en penninggåva åt Mozarts syster Nannerl, det forna underbarnet som nu ligger döende, avskuren från omvärlden. Samtidigt ska Vincent göra efterforskningar för en kommande Mozartbiografi.

Produktionshistoria
Svenska Yle Fakta och fiktion/Radioteatern – 1995

Rättigheter
Rättigheterna till pjäsen bevakas av författaren.

Manus
Du kan logga in och läsa pjäsen i Labbets pjäsbank.

Författarnas kommentar:
Så vitt jag minns bottnade vidstående pjästext i två saker: Dels min livslånga kärlek till Mozarts musik, ett intresse som grundlagts tidigt av en överambitiös högstadielärare som på något outgrundligt vis hade lyckats locka med oss högstadieelever i hennes dödsföraktande projekt att sätta upp en egen version av Trollflöjten i början av åttiotalet (lyckligtvis finns inga ljudupptagningar kvar från den föreställningen).

Det andra incitamentet var den uppsjö Mozartrelaterade böcker som utkom vid tiden för jubileumsåret 1991, då det alltså förflutit 200 år sedan tonsättarens död. Jag recenserade själv en av dem för Hufvudstadsbladet – för övrigt en av de första längre kulturartiklarna jag skrev. Det var den tyska musikhistorikern Eva Riegers studie kring Mozarts syster, Nannerl. Med sitt feministiska grepp framstod boken, som hade undertiteln ”Ett kvinnligt konstnärsöde”, som en fräsch motvikt till den ganska gubbiga Mozartlitteraturen.

Biografin kittlade min fantasi och fick mig att vilja spinna vidare kring den tämligen okända systerns öde – men också att syna omständigheterna kring tonsättarens död närmare; vid den här tidpunkten hade ju ”sanningen” i det närmaste cementerats av Peter Schaffers pjäs från 1979 – eller snarare genom Milos Formans bejublade filmatisering, som hade gjort stort intryck på mig i mitten av åttiotalet. Till saken hör att jag vid den här tidpunkten närmaste maniskt läste allt jag kom över som handlade om mordet på Olof Palme; att jag ägnar en hel del tid åt turerna kring tonsättarens tragiska slut ter sig därför följdriktigt.

Sannolikt identifierade jag mig också med en av pjäsens karaktärer, musikförläggaren Vincent Novello, som var något av en idealistisk svärmare. ”Du vågade aldrig ställa de där smärtsamma frågorna till någon”, säger Mary Novello klandrande till sin make. ”Allra minst till Mozarts änka. Du var för inpyrd av din… högaktning.” De orden kunde lika väl ha riktats till den unge, 25-årige pjäsförfattaren, som jag så här i efterhand nog tycker att väljer att ducka väl mycket just när det börjar brännas.

Radioteaterns uppsättning regisserades med sedvanlig tonsäkerhet av Solveig Mattsson, men mitt bestående intryck blev ändå glädjen och äran jag kände över att huvudrollen tolkades av då 75-åriga Märta Laurent. Hon lyckades fånga den Nannerl jag sett – eller hört – i mitt inre. Det var också första gången jag hörde en skådespelare tolka min egen text – och det gav mersmak, förstås.